Han kunde se tillbaka på en god vår. Sådden hade kommit i jorden i tid, värmen hade välsignat Toarpsdal tidigt och regnet hade gjort välkomna besök med jämna mellanrum. På senare tid hade mellanrummet uteblivit förvisso, men han slapp vattna. Han var glad och nöjd.
Rädisorna stod redo och blottade sig lätt. De ville upp, de ville vidare. Visste de att alltihop skulle sluta på en midsommartallrik vid familjen Thorells midsommarfirande hade de säkert duckat, men vad vet en rädisa om livet? Deras öde var beseglat. Upp skulle de.
Men löken var sorglig att skåda. Han hade lirkat upp ett provex och den hade sett ut som om den aldrig hade tänkt växa. Blasten såg perfekt ut, men löken som dolde sig under jord påminde om ett stort och snuskigt russin. Kanske visste löken det som rädisrna inte anade? Kanske trodde de att det här skulle rädda deras skinn. Men vem fan skulle spara på en dålig lök? Nåja, trädgårdssultan som han var tänkte han ha tålamod ett tag till. De skulle få en chans att växa till sig.
Han strök lite svett ur pannan och blickade ut över sitt rike. Han var nöjd, allt var lugnt och fridfullt. För lugnt? Lurade fienden i buskarna igen? Kanske skulle han beodra ut familjen på vakt om nätterna. En älg hade stått iskallt och blickstilla ute på åkern en natt. Som om han var utsänd för att förvarna om vad som komma skulle. Hittade han så mycket som ett klövspår i närheten av trädgårdslandet skulle han utlysa fullskaligt krig. Han skulle inte lägga några fingrar emellan. Han skulle dra till med hela arsenalen. Må djävulen ta älgen om han visade sig igen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar